REFERAT – Den australienska professorn i nationalekonomen Steve Keen blev 2010 överlägset vinnare i en omröstning med ca 2500 av total 11000 prenumeranterna och ekonomer till den ansedda tidsskriften ” Real-world economics review” där de ombads att rösta fram:

” the three economists who first and most clearly anticipated and gave public warning of the Global Financial Collapse and whose work is most likely to prevent another GFC in the future.”

Detta är ett referat av en presentation med Steve Keen från juni 2015 som finns på youtube.

“Will We Crash Again? FT/Alphaville Talk” (29 minuter från den 9 juli 2015)

De etablerade ekonomerna ända fram till juni 2007 fortfarande inte såg några framtida problem

Tidsperioden mellan oljekriser och inflation från mitten av 80-talet till 2000-talets finanskris kallas ”The Great Moderation”

Den etablerade ekonomen och Centralbankschefen Bernanke 2010 konstaterade att traditionella makroekonomiska modeller inte kunde användas för att förutspå finanskrisen 2008. Trots det fortsätter de etablerade ekonomerna försvarar sina modeller, fast de är medvetna om att de enbart är användbara under perioder med stabil tillväxt i ekonomin.

Steve Keen visar att det är nödvändigt att även räkna med den Privata Skuldsättningen som en av grundförutsättningarna och inte bara inflation och arbetslöshet.

Steve Keen visar genom 3:D modellering hur tydligt sammanhanget blir när han inte bara analyserar sambandet med Inflation och Arbetslöshet, utan även korrelationen med Privat Skuldsättning.

Att de etablerade ekonomerna bortser från både skulder, ränta och banker i sina makroekonomiska modeller beror på att de anser att begreppet skulder bara handlar om att vissa väljer öka sin köpkraft idag genom att låna och andra väljare att minska sin köpkraft idag genom att låna ut pengar för att kunna få tillbaks dessa och köpkraften senare när lånen betalas tillbaks.

Vanliga ekonomer anser att låntagarna lånar pengar från långivare idag för att konsumera idag för att senare i framtiden återbetala de utlånade pengarna till långivarna så de kan konsumera i framtiden. Den etablerade ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman är en av de som hävdar att ”It is, rather, a case of less patient people – people who for whatever reason want to spend sooner rather than later – borrowing from more patient patient people”

Detta antagande anser Steve Keen inte är realistiskt eftersom dessa modeller inte tar hänsyn till varken konkurser och skuldavskrivningar under lågkonjunkturer när pengar försvinner eftersom de aldrig lämnas tillbaks till långivarna.

En ytterligare aspekt som gör dessa modeller orealistiska är att tack vara den lagstiftning för kapitalteckning som finns för banker är det möjligt för bankerna att själva skapa pengar för utlåning utan att det måste utgöra till 100 procent tillgångar från externa långivare. Det finns således ingen grupp långivare som idag får sin köpkraft temporärt förminskad och som normalt skulle tillföra köpkraft i framtiden när låntagarna får minskad köpkraft i samband med att de betalar tillbaks sina lån. Detta blir konstigt och skapar problem för de etablerade ekonomerna när de inte tar hänsyn till bankernas utlåning i sina modeller.

Steve Keen har genom att tittat på förändringarna i köpkraft mätt som förändringen för Hushållens totala skulder och jämfört med nivån för Arbetslösheten. Det land som har längst modern historik kring problem med finanskriser, ekonomisk tillväxt och arbetslöshet är Japan, som hade sin finanskris redan i slutet av 1980-talet. För Japan finns det en nästan perfekt korrelation mellan deras förändring av Hushållens skuldsättning och deras arbetslöshet, för USA är korrelationen nästan lika hög. Även inom andra områden har förändringen av skuldsättning en stark korrelation för den ekonomiska utvecklingen, tex på för den amerikanska börsen och den amerikanska bostadsmarknaden.

En av de första att skapa modeller som även tar hänsyn till skuldsättning för att göra ekonomiska prognoser var professor Hyman Minsky under 1960-talet i sitt arbete med hypotesen om ”Finansiell Instabilitet”. För att förstå nivån på skuldsättning tar Minsky även hänsyn till den risktolerans och avkastningsmål som för tillfället är allmänt accepterad för den privata sektorn. Direkt efter en kraftig nedgång i ekonomin kommer de sämsta investeringarna och bolagen gå i konkurrs och de bästa att gå bra. Detta kommer att särskilja bra verksamheter från dåliga, till förmån för de bra och krav på hög kvalité för de verksamheter som får finansiering. Detta kommer att skapa förutsättningar för stabil tillväxt vilket i sin tur kommer att ge avkastning för de som investerat. När det skapas bra avkastning för många kommer fler att dra sig till näringslivet och nivån för risktolerans och avkastningsmål blir mindre nogräknad och verksamheter med sämre förutsättningar får finansiering. Belåning ökar möjligheterna att öka avkastningen, och till slut existerar det branscher som helt är beroende av ökad finansiering för att ge avkastning (läs pyramidspel). Minsky hävdar, i motsats till dagens etablerade ekonomer, att ekonomin naturligt rör sig i cykler med upp och nedgångar för tillväxt och arbetslöshet, det finns således ingen naturlig eller eftersträvansvärd jämviktspunkt.

Steve Keen har själv byggt en egen matematiskt modell för att simulera hur samhällsekonomin utvecklar sig, i den modellen har han även räknat med skulder och räntenivåer. Med sin modell blir finanskrisen från 2008 fullt förståelig. Steve Keens modell bygger på tre stycken helt obestridlig antaganden.

Sysselsättningsgraden ökar om den ekonomiska tillväxten överstiger summan från befolkningsökningen tillsammans med ökning i produktionseffektivitet.

Löntagarnas andel av det som produceras kommer att öka om kraven på löneökningar överträffar summan av inflationen tillsammans med ökning i produktionseffektivitet.

Den privata skuldsättningsgraden ökar om förändringen av den privata skuldsättningen överträffar summan av inflation tillsammans med förändringen i den ekonomiska tillväxten.

Denna modell kan förklara utvecklingen för sysselsättningen i USA, Japan och England före och efter deras senaste finansiella kriser. Steve Keen poängterar under presentationen att Kinas ekonomi och finansmarknad nu har alla förutsättningar att gå samma öde till mötes. Ekonomen Richard Vague som arbetar kring liknande förklaringsmodeller har identifierat att ett lands ekonomi ligger i riskzonen för en finansiell krasch om den privata skuldsättningen är större än 1,5 gånger BNP eller om ökningen av privat skuldsättningen är större än 18 procent av BNP under de senaste fem åren. I bägge fall befinner sig den Kinesiska ekonomin långt över dessa två riskzoner.

Not: denna presentation publicerades den nionde juni 2015, nu ca åtta månader senare har den kinesiska Shanghai börsen gått ned med nästan 50 procent.